Sandö, demonstranterna. Ur Stridsfacklan

Sandökravallerna 1907

Föreningsrätten, rätten att bilda och tillhöra föreningar erkändes på svensk arbetsmarknad år 1906. Chefen vid Dals sågverk, grosshandlaren Seth M Kempe, var anhängare av föreningsrätten, men han tolkade den på sitt eget sätt. Han menade att han hade frihet att avskeda dem som han inte kunde samarbeta med. Föreningsrätten blev på så sätt villkorlig: arbetarna hade rätt att ingå i en förening, om det var rätt förening, i annat fall riskerade de att avskedas. Kempe såg helst att arbetarorganisationerna skulle formas som "platsföreningar", som skulle stå utanför Landsorganisationen (LO).

Vid Dals sågverk fanns 1906 både en platsförening och en avdelning inom SSIAF (avd. 44). Några misslyckade försök att ersätta avd. 44 med platsföreningen ledde till en hård föreningsrättsstrid som pågick i flera månader. Vid nyåret 1906-1907 avskedades ett femtiotal arbetare och i mars 1907 proklamerade avd. 44 strejk. Kempe svarade med att rekrytera strejkbrytare. Dessutom hade han platsföreningen på sin sida. I slutet av april spred sig konflikten till Kempes sågverk på Sandö. Arbetarna hade räknat med att kunna hålla Sandö - som inte hade någon fast landförbindelse - fri från strejkbrytare, men det lyckades inte.

Rykten om att strejkbrytarna skulle vara beväpnade tillsammans med vetskapen om att arbetsvilliga också nått Sandö fick några medlemmar i Frånö Socialdemokratiska Ungdomsklubb att reagera. Bröderna Fritz och Henning Ståhl samt Albert Sundin gav sig iväg till Sandö för att driva bort strejkbrytarna. Det blev en del slagsmål och Albert sköt ett par skott i luften, med den pistol som han för säkerhets skull hade med sig. Länsman Borin, som befann sig på platsen för att utreda tidigare oroligheter, träffades av en träklamp när han försökte lugna angriparna. När angriparna insåg att polisen kommit och förstod att någon skadats blev de rädda. Albert trodde att en polis skjutits och han och bröderna Ståhl flydde från platsen. De tog sig till Kristiania för vidare skeppning till Amerika men kom aldrig så långt. De greps och ställdes inför rätta i Härnösand, tillsammans med ett fyrtiotal arbetarpojkar som deltagit i eller troddes ha deltagit i kravallerna. Bröderna Ståhl och Albert Sundin, de tre "Sandömännen", dömdes så småningom till vardera 8 års straffarbete. Omedelbart efter kravallerna inkallades militär för att återskapa lugnet. Ett par hundra man fördelades på Sandö och Dal och extra polisstyrkor kallades in från Stockholm.

Källa: Sjöqvist, Eric, Sandökravallernas år och Det röda Ådalen växer fram

Albert Sundins skildring av händelseförloppet (skriven i fängelset i Kristiania)
Ur Stridsfacklan 1906/1907, "Ett återseende" (Kata Dalström möter Albert Sundin)

Diverse rättegångshandlingar:
Försvarsadvokat Bergstens inlaga
Rapport angående Sandöhändelserna
Åklagarens inlaga
Häradsrättens beslut i målet

Några sympatiyttringar:
Ur Stridsfacklan 1906/1907, Sympatiskrivelse
Ur Stridsfacklan 1906/1907, utdrag ur "Föreningsrättsstriden vid Dal" (om de hårda domarna)
SSIAF Ådalens Samorganisation, protokoll 1907-08-04
SSIAF Ådalens Samorganisation, protokoll 1908-07-24

Citat...