Ångsågar och massafabriker
De första ångsågarna utmed Ångermanälven
anlades i början av 1850-talet. Det var Sandö, Kramfors
och Lockne ångsågar och dessa följdes snart
av fler. Redan efter några år var Sveriges virkesexport
till England större än något annat europeiskt
lands. Fördelarna med ångsågarna, jämfört
med vattensågarna, var möjligheten till kontinuerlig
drift, goda förutsättningar för massproduktion
samt att sågarna kunde läggas invid lastageplatserna.
Övergången från vattenkraft till ånga
skedde dock successivt. Vattensågarna spelade en viss
roll även i fortsättningen.
Trävaruindustrins stora expansion kom under senare hälften
av 1800-talet efter att utförseltullarna på både
sågat och obearbetat virke hade upphävts och importtullarna
i England och Frankrike ändrats till förmån
för den svenska trävaruexporten.
Genom att kapitalstarka företag etablerade sig i området
kunde stora projekt genomföras, t.ex. rensning av flottleder.
Sågverksägarna gick samman i Ångermanälvens
Flottningsbolag, älvfåran breddades och stenar sprängdes
bort. De mindre och äldre sågverken kom allt mer
i skymundan, medan de större fortsatte att växa och
ge allt högre avkastning. Vattensågarna lades med
tiden ned.
Fram mot sekelskiftet kompletterades trävaruindustrin
med ytterligare fabriker. Sågverkens export hade stagnerat,
råvarutillgångarna började sina och marknaden
för sågade varor var inte längre så lysande.
I stället steg efterfrågan på pappersmassa.
Flera sågverk lät anlägga träsliperier,
sulfat- och sulfitfabriker. Den första massafabriken byggdes
i Frånö år 1896 och den följdes snart
av fler.
Källa: Björklund, Anders: Lundebusar och bondesjåare
I länsstyrelsens landskontors arkiv finns bland annat taxeringslängder
med uppgifter om ägande av jordbruksfastigheter, skogsareal,
övrig mark och byggnader:
Sammanställning av taxeringsuppgifter
Gudmundrå, Resele och Edsele socknar 1871 och 1901
Under 1800-talet tillkom ett flertal nya lagar som reglerade
bolagsbildningar och näringsidkande, bland annat Lagen
om aktiebolag (nr 43/1848) och Lag,
angående handelsregister, firma och prokura (Nr 42/1887).
Enligt den senare skulle handelsregister föras av länsstyrelsen
i respektive län.
Ur Västernorrlands läns landskansli:
Register till Handelsregistret
Handelsregistret blad 143 (Sprängsviken
AB)
Handelsregistret blad 191 (Sandviken
AB)
Handelsregistret blad 200 (Strömnäs
AB)
Med företagsetableringarna kom en för Ådalsborna
i det närmaste okänd samhällsklass: direktörer
och disponenter, vilkas livsstil oftast skiljde sig från
de bofastas. Tage Hedborg, ägare av Noraström t o
m 1930 och därefter disponent vid Lugnvik till 1945, började
som kontorsgosse på Brunne såg. I sina memoarer
beskriver han några av de mest kända profilerna
i Ådalen och illustrerar texten med foton av "tre
framstående brödrapar".
Med det ökande antalet arbetsplatser och en mera effektiviserad
produktion, ökade även risken för arbetsplatsolyckor.
Enligt Lagen
angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 infördes
Yrkesinspektioner i hela landet. Dessa gjorde arbetsplatsbesök,
följde upp olyckor och kontrollerade hur arbetarskyddslagarna
efterföljdes. Den 17 oktober 1900 antogs Lagen
angående minderårigas och qvinnors användande
till arbete i industrielt yrke.
Ur Yrkesinspektionen:
Liggare över olycksfall, sammandrag,
1898
Årsberättelse över
verksamheten 1901 (ang. arbetsställen inom distriktet)
Årsberättelse över
verksamheten 1901 (ang. arbetsplatsolyckor)
Fler arbetsplatsolyckor
Årsberättelse över
verksamheten 1901 (ang. minderårigas arbete)
Sammandrag av uppgifter 1905 (rörande
minderårigas arbete)
Verksamhetsberättelse 1954 (om
ungkarlsbostäder Svanö AB)
Foto: Ungkarlsbostäder Svanö
AB
Lite av varje…
Ur Hernösands-Posten:
1883-01-19, "Trävaruutförseln
från Hernösands distrikt" (utklarerade vid Lunde)
1906-12-06, "Kramfors sulfitfabrik"
1906-12-22, "Det kvinnliga stufveriarbetet"
Ur Svanö AB:
Bolagets ställning 1881-12-31
Bolagets ställning 1894-12-31
Foto: Västra sågen, brädgårdar
Foto: Torkhusbygge
Foto: Skiftarbetare vid Kramfors
fabrik 1927
Citat...
|
