Citat

LIVET I ÅDALEN

Folket

”Skogsindustriernas disponent var den nya tidens affärsman. Han var en betydande man i Ådalens industrialisering.

Han bodde vanligen inom industriområdet, men gärna något avskilt från arbetarebebyggelsen.”

Ådalskommittén: Människan i Ådalen, s 185

 

”Sågverkens människor var indragna i ett brett idéflöde i tiden. Det var starkt och påtagligt genom att alla exportsågverk hade direktkontakt med ’stora världen’. Man blev medveten om att världen var större, innehöll andra möjligheter, andra livsalternativ än vad man kunde se från sågverkets horisont. Det handlade om ett annat sätt att se på världen som började etableras hos människor i denna tid, med en öppenhet för provisorier och temporära rum.

1800-talets genomgripande samhällsomvandling, ett framväxande kapitalistiskt produktionssätt och en varumarknad, demografiska förändringar och sociala massrörelser innebar avgörande och stora spänningar inom individen, subjektiva transformationer av både gott och ont, en frigörelse av krafter och breddning av möjligheter samtidigt som den innehöll desorientering och osäkerhet. [---]

Sågverksarbetarbefolkningen inrättade sina liv vid sågverken i detta spänningsfält. Med deras erfarenheter från agrarsamhället kom mötet med sågverksindustrin att tvinga dem till mentala omställningar, men också att praktiskt hantera mångfalden, fokusera på sitt, avskärma sig i det gytter av intryck, ansikten och händelser som den nya miljön innehöll.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum s 15-16

 

”Vi barn visste inte mycket om våra föräldrars bakgrund. Historien försvann bakom vår rygg. Vår bygd var jungfrulig i den industriella skepnad vi upplevde. Visst hade platsen en historia. Men den var redan försvunnen och dold för oss. Folket i sågverksbacken hade föga sinne för vad som funnits där tidigare. Bara de äldre hade några begrepp ens om industrins korta historia. De kunde påminna sig hur samhället hade vuxit upp kring sågen. Även deras tradition var bräcklig. De flestas släkter var nya på orten. Några var nyare än de andra.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 72

 

”Studien av Ådalens befolkning år 1900 visar på påtagliga förändringar i befolkningsstrukturen. Man kan på sätt och vis säga att bygden fått en ny befolkning. Den var ny i den meningen att större delen av den var inflyttad eller barn till personer som kommit från annat håll. Den hade också en annan yrkessammansättning än den som gällde i Sverige vid 1800-talets slut. I Dal och Skog var visserligen 60-70 % av befolkningen lantbrukare, men i hela Gudmundrå socken utgjorde arbetarna och deras familjer ungefär två tredjedelar av befolkningen och i de typiska industrisamhällena utgjorde de 80-90 %. Dessutom var befolkningen påfallande ung. Det var en ny generation som höll på att ta över. De åsikts- och attitydmotsättningar som vi i fortsättningen kommer att möta, skall ses med denna förändring av befolkningsstrukturen som bakgrund.”  

Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas år – en orons tid i Ådalen, s 39

 

”Kring vägen hördes backens alla ljud. Det dova bruset från sågen, ramarnas skärande, kättingarnas klamp och kapverkens skrin. Visslingar och skratt blandades med granngrälens gälla röster. Det hördes ilska och suckar över Bolaget. Från bönhuset trängde sången ut.

Men högt över alla andra ljud steg och sjönk sågvisslans signal sex gånger om dan. Folk ställde klockan efter den. Det var den enda tid som var viktig att hålla reda på.

Morgon och kväll, frukost och middag strömmade männen och de halvvuxna pojkarna ner till sågverket och brädgårn och upp igen, som vågor sköljande över land. De pratade om tvåtumfyra och tretumsex, om battens och standards, om kvinta, osorterad och utskott. De nagelfor vad Dispen, Inspektorn och Sågställarn hade sagt och gjort.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 18-19

 

”De bofasta och fast anställda arbetarna betraktade sig som en relativt homogen grupp. Ändå fanns det en social skiktning inom arbetarkollektivet. Det innebar en högre social position att vara försågare, förkantare, förtummare, sorterare eller lastarbas. De tjänade mest och bodde i arbetarkasernernas stora lägenheter bestående av rum och kök. Detta ingav respekt och anseende. Men det var en respekt som byggde på ett erkännande av yrkeskunskap, som det i princip var möjligt för alla att nå upp till. Det var de skickligaste arbetarna som erhöll dessa befattningar. Det var den egna förmågan som låg till grund för positionen, inte personliga kontakter eller social härkomst.” 

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 76

 

”I den nya miljön som sågverkssamhället utgjorde blev det geografiska och sociala ursprunget irrelevanta kvaliteter. Det man var, det var man i kraft av sig själv, inte i kraft av sin släkt eller sin historia, besutten eller obesutten. Här placerades man inte in i en struktur av jordägande och släktskapsförhållanden. Det var de personliga egenskaperna som var de relevanta för sågverksägaren. Det var individens arbetsförmåga som anställningen grundade sig på, möjligen också en bedömning av individens skötsamhet, men absolut inte en bedömning av individens börd. Det sociala ursprunget var inte heller något som räknades i kontakten mellan grannar och arbetskamrater.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 174

 

”Kanske var det bland passagerarna man tydligast kunde se hur klassamhället speglades – på gott och på ont. Under tidigare år fanns det t.ex. ombord på ’Strömkarlen’ inte mindre än tre olika klasser. Sålunda lär tredjeklasspassagerarna inte ha fått lämna fördäck, åtminstone om de ’saknade krage’…Oavsett rösträttsreformer och andra förändringar fick ingalunda vem som helst komma in i fartygets berömda matsal med dess vackra servis, manglade dukar, brutna servetter och fullständiga rättigheter. Majoriteten av resenärerna var i stället hänvisad till ’bondsalongen’ under däck, där den välkända ’Öl-Beda’ stod för hanteringen.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 133

 

”Jag såg bara en väg och den gick ner till sågen. Det var den väg arbetarna i backen visste om och den som nästan alla pojkar tidigare hade tagit. Alternativen var brädgårn, fabriken eller bolagsjordbruket. De övriga utvägarna kunde räknas på fingrarna. Vi hade närmast till sågen.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 188

 

”Många kom från de angränsande socknarna och uppehöll sig vid sågverket endast under veckan. Det berättas att arbetare från Skog, Nordingrå och Ullånger, som under veckan arbetat vid sågverk i Ådalen, brukade samlas i Lugnvik för att tillsammans företa vandringen hem på lördagskvällen. Innan återmarschen på söndagen hade alla försett sig med matvaror – tunnbröd, smör, mjölk och saltströmming – inför veckans vistelse vid sågverken.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 29

 

”Det var tydligt att han inte ville göra rätt för sig. Att vara så högfärdig att kräva få studera när inga medel fanns. Många arbetarbarn i familjer som hade bättre ställt fick ju aldrig chansen att gå på skola.

Disponenten på Bolaget hade gått före i den allmänna meningen. Han brukade säga att det var högfärdigt och passade inte att arbetare ville att deras barn skulle ta studenten. Arbetarnas barn borde nöja sig med att bli arbetare.

Sinsemellan hade de flesta av arbetarna också gjort denna åsikt till sin. Men deras motivering var en annan än den överlägsne och dryge Disponentens. De vaktade på varann. Man skulle inte sticka upp och göra sig märkvärdig. Ingen skulle förhäva sig.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 212-213

 

”Nu gick också den gamla rösträttsstriden in i sin avslutande fas och motsättningarna mellan olika samhällsgrupper kom upp till ytan. Just i Ådalen med dess karaktär av smältdegel, där hela tiden gammalt och nytt blandades blev spänningarna särskilt starka. Det är viktigt att minnas att träindustriorterna här var invandrarsamhällen med en talrik befolkning utan tidigare personlig anknytning till trakten och dess markägande bondefamiljer. Den mycket snabba folkökningen från 1800-talets slut hade dämpats. Men alltjämt inregistrerades årliga tillväxter i befolkningstalen. Ett markant undantag härifrån utgjorde 1918, då den spanska sjukan drabbade Västernorrland med förödande styrka – f ö hårdare än något annat län i landet. Först under depressionsåren i början av 1930-talet bröts folkökningen i Ådalen och förbyttes i den tillbakagång som därefter har kännetecknat regionen.”

Hall, Bo G, Ångbåtarnas Ådalen, s 75-76

 

”Den sociala polariseringen spelade nu mindre roll ombord på älvbåtarna. Hög eller låg, besutten eller fattig, utbildad eller analfabet: alla tog båten när de skulle resa i Ådalen. Men klasskillnaderna iakttogs naturligtvis även på båtarna. I turistångarnas förstaklassmatsalar serverades bara propra passagerare ur de högre samhällsklasserna – man ’måste ha krage på sig’. Övriga passagerare hänvisades till andraklassmatsalen eller ölserveringen i aktersalongen. Besök hos kaptenen på kommandobryggan var likaså vanligen förbehållna de översta socialgrupperna.”

Hall, Bo G Ångbåtarnas Ådalen, s 76-77

 

Fritid och nöjen

”En dag något av de första åren i stugan hade min far kommit hem och ställt en konstig apparat i kammarn. Det var första gången vi hörde talas om radio. Han hade fått den på prov från någon agent. Det skrapande svaga ljudet ur den stora tratten var inte mycket att skryta med. Min far bar den tillbaka och vi fortsatte utan radio i åtskilliga år. Senare kom den bruna trerörsapparaten på vägghyllan i köket och det var som om världen mångdubblades i storlek. Vi satt som tända ljus under julbönen. Men när grammofonmusiken spelade ”Helgdagskväll i timmerkojan” rusade min mor till och vred resolut av.

Hon var förtörnad över att få höra något så ogudaktigt som ”vi har eld, vi har kött, vi har brännvin till tröst” i sitt eget hem. Då avskydde jag min mor för hennes förbudsiver.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 75

 

”Nöje var ett ord som förde tanken till synd. Att svära, röka och dricka pilsner var gudaktigheter som kortspel, sprit, dans och flams och lika allvarligt som att ljuga och stjäla. Den breda vägen som ledde till fördärv var hur bred som helst. Den smala var mycket smal.”

Ur Edström, Mauritz: I min faders hus, s 130

 

”I Rossö var det nästan alltid bekanta ombord på båten, som man träffade. ”Carl XV”, liksom alla andra kustbåtar, tjänstgjorde för den välsituerade ortsbefolkningen såsom flytande restauranger, som mycket gerna besöktes. Med min fars gästfria läggning kan man säga att han nästan höll hov ombord. Ty alltid hade han någon eller några gäster. Men naturligtvis kommo många andra, som gjort upp sinsemellan om sällskap med hvarandra. Båten kom med årets primörer, goda, färska och tämligen billiga, hvilka alltid lockade till en festlig supé. Före och efter spelades vira, och om humöret var särskilt livligt, slutade kvällen ibland med en ”knack”. Ett hasardspel med tre kort på hand som spelades ofta och som kunde sätta slantarna i rörelse om så ville sig. För egen del förblev jag nogsamt åskådare.

–Sprit ombord fick rätteligen serveras endast till passagerarna men den detaljen tycktes i allmänhet ordna sig på något sätt, så mycket hellre som länsman Ödlund i Nyland själv var en av de flitigare gästerna.

Av mer exklusiva personer ombord, hvilja då alltid voro pappas gäster, voro grosshandlande Constantin Falch på Hammar samt hans svärfar, gamle disponent Baijard på Rossö, Brukspatron Johan Petter Dahlberg på Stensberg intill Bollstabruk, flottningschefen Dandanell på Västerhammar, morbror Jacques Holmberg på Strömbäck m.fl. Stundom med fruar. Övriga personager som jag vill kalla för stamgäster, voro förvaltare Blom på Rossö, senare avlöst av disponent Roland Martin, förvaltare Waleij på Marieberg, kommissionär Oskar Lindgren i Nyland, apotekaren och stundom provinsialläkaren, kamrer Ernst Lindgren och brukskamrer Hedberg, bägge i Nyland, allesammans ”män i staten”, som Anna Maria Lenngren skriver.”

Tage Hedborgs arkiv, Del I, Band I, s 194

 

”Det pågick dessa år sega och utdragna diskussioner om ungdomsproblemet. Präster och pastorer dundrade från predikstolarna mot ”dansbaneeländet”. Man skrev stridsskrifter och tidningarna fylldes av insändare. Det startades kampanjer mot den ”kulörta” veckopressens förförelser. De gamla som mindes sin barndoms fruktan och tvång såg tecken på upplösning i tidens nya släpphänthet med uppfostran.

- Annat var det på min tid, var de gamlas replik. Då fick vi läre oss att veta hut.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 233

 

”Det är slående hur ofta det förekom musik i en eller annan form ombord. Blåsorkestrar, manskörer och – handklaver! Inte för inte var Ådalen dragspelets förlovade land.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 92

 

”Vissa båtutflykter, som de så kallade månskensturerna i augusti, utvecklades till en institution i sågverksdistrikten under 1800-talets slut. Från Sandvikens sågverk berättas följande:

’Man hade utflykter i augusti månad. En båt lånades av bolaget. Och några pråmar kläddes med lövade kvistar. En hornmusikkår spelade och det var dans i den ena pråmen medan kaffe och bröd samt läsk serverades i den andra pråmen… Ibland for man uppåt och ibland nedåt älven. Turen företogs på söndagskväll. Man kallade en sådan utflykt för ’augusti månskensturer’.

Det vanliga var att dessa institutionaliserade båtutflykter arrangerades av nykterhetsloger, frireligiösa församlingar eller andra föreningar för medlemmarnas familjer. Vid framkomsten till festplatsen hade man ordnat med föredragshållare i något för föreningen angeläget ämne, innan färden företogs hem igen. Många äldre sågverksarbetare har i sina berättelser låtit oss ana hur stämningsfullt det måste ha varit att med verkets bogserbåt, prydd med flaggor och lyktor, företa återfärden i augusti kvällens mörker.

Föreningarna verkar aldrig ha haft några svårigheter att få låna bogserbåt och pråmar av bolaget för dessa ändamål, vilket tyder på ett verksamt reciprokt förhållande mellan sågverksägare och den bofasta befolkningen. Sågverksbolagen hade en positiv inställning till föreningsverksamheten alltsedan den frireligiösa rörelsen blivit etablerad i sågverksdistrikten på 1870-talet, ’enär den skänkt dem nyktert och ordentligt folk’.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 102-103

 

”Musik led Ådalen annars ingen brist på. Inte på danssalonger heller. De låga förtjänsterna och arbetslösheten gjorde väl att många slog sig på att spela. I lördagstidningarna ynglade banden av sig. […] I helgerna var det parkerna och folketshusen, men hela veckan igenom dansade man på politiska ungdomsklubbar, och de arbetslösa gick gratis.”

Norman, Birger: Ådalen 31, s 32-33

 

Älvtrafiken

”Även om det främst var ådalsbor som åkte med älvbåtarna sökte sig efterhand alltfler turister upp till Ångermanälven. En uppgift anger att de fyra fartygen ’Strömkarlen’, ’Sollefteå’, ’Noraström’ och ’Victoria’ – tidigare ’Norra Ådalen’ – sommaren 1886 skulle ha befordrat mer än 50 000 passagerare. En omfattande reklam gjordes också för turistleden Indalsälven-Ångermanälven. Många resenärer for upp för den ena älvdalen och ned för den andra. Detta blev i synnerhet populärt sedan norra stambanan byggts och en förbindelse landvägen mellan de båda älvarna härigenom skapats.

Detta var älvtrafikens glansperiod. Ombord på såväl ’Strömkarlen’ som ’Sollefteå’ inrättades t.o.m. särskilda postexpeditioner, som fungerade under åren 1888-1905. Resenärerna kunde få sina brev och vykort poststämplade på båten. Kommunikationerna på landbacken erbjöd inte båtarna någon konkurrens värd namnet. Vattenvägarna var utan gensägelse snabbast, bekvämast och – vackrast!”

Hall, Bo G Ångbåtarnas Ådalen, s 42

 

”Havet öppnade sågverkssamhället utåt. Sjöfarten och sjömännen förde sågverkens människor i kontakt med ’stora världen’.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 137

 

”De olika älvbåtarna blev på ett märkligt sätt folkkära. Deras avgångs- och ankomsttider rutade in dagarna för de boende längs älven. Det finns många exempel härpå; t.ex. hur man vande sig att ’göra kväll’ först när aftonbåten kom och hur en oväntad försening då kunde leda till att folk ovetandes arbetade långt in i kvällningen. Tidigt lärde man sig skilja mellan de olika båtarnas ångvisslor och deras andra särdrag. ’Sollefteå’ t.ex. hade ett stadgat rykte för att vara mycket rank. Det skojades t.o.m. om att den korpulente kaptenen nog på egen hand skulle kunna välta båten…

I en vardag som sannerligen inte var särskilt fylld av nöjen och omväxling bjöd båtarna på bådadera. I de små samhällena längs älven blev bryggorna naturliga samlingsplatser, där båtarna och deras besättningar – och resenärer – kommenterades i skiftande ordalag.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 45

 

”Älven korsades oupphörligen av de olika verkens bogserare i skiftande uppdrag med pråmar, timmersläp och annat. Och framför allt ledde skogsindustriernas oavlåtliga tillväxt till en ständigt stegrad trafik med oceangående fartyg. Statistiken över skeppningarna från Härnösands distrikt ger mycket klara besked. Av sågade trävaror utfördes 1870 68 282 standards. Tio år senare var siffran 106 281 och 1913 202 481. Utskeppningen av pappersmassa inleddes alltså något senare men beskrev en liknade kurva från knappt 1 000 ton mekanisk massa 1890 till 12 788 vid sekelskiftet och 85 971 år 1910. Det krävdes åtskilliga fartyg för att ta hand om hela denna export. Också kajerna måste byggas ut överallt där skeppningar förekom.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 52

 

”Av tidigare kapitel torde ha framgått vilken utomordentligt central roll som älvbåtarna spelade i Ådalens liv under det dryga sekel de fanns i drift. De var något mer än bara en metod att frakta människor och gods. Åtminstone i inledningsskedet blev båtarna mycket av en symbol för själva möjligheten att bese andra orter och möta nya människor, att vidga perspektiven, kort sagt att ’komma ut’. Denna känsla måste ha blivit alldeles särskilt påtaglig när första vårbåten kom och vinterns makt definitivt var bruten. Men därtill var båtarna och bryggorna naturliga platser för ett gemytligt – om ock stundom ganska robust – umgängesliv. Fartygen utgjorde ett självklart och påtagligt inslag i människornas vardag på ett sätt som det numera är svårt att föreställa sig.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 149

 

”Ådalen som bands ihop av alla verksamheterna kring och på älven. Ångare och skutor från främmande länder. Bogserbåtarna som pilade omkring. Pråmarna som släpade sig fram. De vita älvbåtarna som jag precis hann se och åka med innan de försvann för alltid. De liksom sydde ihop landskapet med sin sicksacksöm mellan kajer och bryggor på de båda stränderna längs vägen upp eller ner.”

Edström, M: Mitt Ådalen, s 57

 

”Ute på fjärden rådde rörelse. De vita älvbåtarna fraktade folk och fä och korn på sina turer morgon och kväll in till kajen vid det röda ångbåtsmagasinet. På lördagskvällen gick folk ner för att titta på kvällsbåten. Den kom glidande lik en hägring över fjärden. Bogserbåtarna stretade omkring med sina släp av pråmar och timmer. Över älvens breda vatten kom ångare och skutor från främmande hamnar och länder för att lasta virke. Fartygen blåste i sina visslor när de kom och for. Bogserbåtarna bevarade gällt deras hälsningar.

– Det har komme en holländar idag, sa man i backen.

– Tysken går nu, den där stora svarta som låg bort mot Skatan.

Det var om sommarn. När älven frös blev livet stillsammare. Då ropade mor in oss för vintern och vår rörelsefrihet minskade.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 19

 

”Även om det främst var ådalsbor som åkte med älvbåtarna sökte sig efterhand alltfler turister upp till Ångermanälven. En uppgift anger att de fyra fartygen ”Strömkarlen”, ”Sollefteå”, ”Noraström” och ”Victoria” – tidigare ”Norra Ådalen” – sommaren 1886 skulle ha befordrat mer än 50 000 passagerare.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 42

 

”Första världskriget med dess dyrtid innebar ett svårt avbräck för båttrafiken. Och under mellankrigsåren blev konkurrensen från de landburna transportmedlen allt kännbarare och till slut helt övermäktig. Söndagen den 3 september 1939 fullbordade ”Strömkarlen” sin sista – och sextioförsta (!) – säsong på älven. Den mer än hundraåriga persontrafiken med ångbåtar var till ända.”

Ådalenkommittén: Människan i Ådalen, s 176

 

Byggnader

”Även till Ådalen har kommit något av ”rekordårens” välstånd. De sämsta, tillfälligaste kåkbebyggelserna har försvunnit. Moderna hyreshus och villor har ersatt kasernlivet.

Jag kan åka mellan samhällena och avläsa det svenska enfamiljshusets fasadhistoria: timmer, brädfordring med liggande spont, stående brädfordring med ribb över skarvarna, tegel, eternitplattor, lackpanel av aluminium och mexitegel.

De lediga husen tycks tills vidare bli fyllda, trots befolkningsminskningen. En del har blivit sommarbostäder. Men främst vittnar det om att fler trots allt fått råd att hålla sig med en bostad av anständig storlek. Detta jämfört med det stora familjerna i enrumslägenheter för bara några decennier sedan, dragiga och kalla bostäder där det var svårt att hålla vägglössen och tuberkulosen borta.”

Edström, Mauritz: Mitt Ådalen, s 58-59

”Runt arbetsplatserna växte det upp små samhällen med herrgård, kontor och arbetarkaserner, som innehöll ett stort antal lägenheter, handelsbod och skola. Dessa miniatyrsamhällen ägdes och styrdes av bolagen liksom de äldre brukssamhällena styrts av sina ägare. Arbetarnas skenbara frihet att byta arbete och flytta beskars ofta av  skuldsättning i bolagets handelsbod.”

 

Renström, Ann: Ådalen – så bodde landsbygdens folk, s 81

”Flera sågverksägare hade inrättat bibliotek och skolor vid sina sågverk. Bolagsskolorna höll i allmänhet en hög standard i jämförelse med församlingarnas övriga skolor. Sågverksägarna satsade rejält med resurser på både skollokaler och läromedel. Vad gäller undervisningens innehåll och bredd var bolagsskolorna mönsterskolor. Förutom traditionella ämnen som biblisk historia, katekes, läsning, skrivning, räkning och sång, gavs här tidigt undervisning i historia, naturlära och geografi.”

 

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 108

”De vägar som fanns på land förband sågverkssamhället med jordbruksbygden i socknen – ’bondlandet’. Det agrara samhällets fysiska former – bondebebyggelsen, åkrar, ängar – dominerade landskapet så fort man lämnade sågverkets avgränsade yta. Men också annan bebyggelse än byar fanns utanför sågverkssamhällena. I närheten av sågverken växte en ny typ av samhälle fram med funktioner som inte rymdes inom det traditionella bondesamhället och det ensidiga industrisamhället; det var samhällen som hade en kompletterande funktion. Här fanns specialaffärer, hantverkare, kaféer, frikyrkolokaler och godtemplarlokaler, vars verksamheter hade sågverkens befolkning som underlag. Därför lokaliserades dessa komplementsamhällen ofta mellan två eller flera sågverkssamhällen.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 98

 

”Typiska för sågverksdistriktet var de s.k. komplementsamhällena, som uppstod utanför bolagens räckvidd i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I dessa erbjöds sådan service som inte fanns eller tilläts inom bolagsområdena. Butiker, hotell, hantverkslokaler, caféer, Folkets Hus och frikyrkor växte där hastigt upp.

In på 1900-talet blev det allt vanligare att arbetarfamiljerna byggde egnahem. När så en bonde eller bolaget sålde mark till arbetarna i närheten av industrierna växte där snart upp halvt vildvuxna egnahemsområden. Det fanns inte kvar plats för dem på den någorlunda plana marken utan klungorna av egnahem tvingades ofta upp på bergssidorna.”

Renström, Ann: Ådalen – så bodde landsbygdens folk, s 82

 

”Jag började se mönstret som allt rörde sig inom. Bolaget var cirkeln kring de anställda. Det rådde om nästan allting, skogen, sågverket, jordbruket, massafabriken, det elektriska och mycket annat. De flesta arbetarfamiljerna bodde i brukskasernerna. De köpte sin mjölk på jordbruket och fick sätta tre fåror potatis på Bolagets åker. Badhuset fanns i pannhuset. I en av kasernerna låg tvättstugan och i en annan bagarstugan.

Bolaget var detsamma som Kapten som bodde på Holms säteri längre upp efter älven. Han kom bara på inspektion emellanåt och jag såg honom aldrig. Disponenten var hans förlängda arm på platsen. Han hade flyttat in på Herrgårn i början av trettitalet och flyttade iväg femton år senare. Tiden emellan var min barndom.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 206-207

 

”Bönhuset låg ett stycke ner i backen mitt i klungan av stugor mellan de båda skogskanterna. Det såg inte mycket ut som kyrka med sitt gråa yttre och sina gulmålade pärlspontväggar inne. Men ingen tänkte heller på det som en kyrka. Det vara snarare ett litet hem dit de troende tydde sig men dit också utomstående gick, när det ordnades symöte, julfester eller missionsföredrag med skioptikonbilder. Bönhuset satte sin prägel på arbetarnas liv i sågverksbacken mer än politiken eller något annat.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 41

 

”Sågverksproduktionens särställning för platsen gjorde att sågverken fick en tydlig fram- och baksida. Detta blev styrande för byggnadernas placering. När det gällde personalens bostäder fick de olika utformning beroende på vilka personalkategorier de var ämnade för. Tjänstemännens bostäder fick ett avvikande utseende i jämförelse med arbetarnas bostäder, de kvalificerade arbetarnas bostäder skilde sig från de okvalificerades, de bofastas från lönearbetarnas. I jämförelse med tjänstemännens bostäder fick arbetarbefolkningen hålla till godo med en lägre bostadsstandard. Bakom dessa beslut låg inte ett ställningstagande att arbetarna skulle ha dåliga bostäder, däremot att bostadsbyggandet alltid hade låg prioritet i förhållande till de investeringar som gjordes för att höja produktionen. Arbetarbostäderna uppfördes ofta planlöst i sågverkets närhet, så nära arbetsplatsen som möjligt, men i första hand på mark där byggnaderna inte utgjorde något hinder för produktionen eller sågverkets framtida expansion.

Bolagets representativa byggnader var placerade i kontrast till både produktionsanläggningen och arbetarnas bostäder. Här fanns herrgården, eller Corps de logis som byggnaden benämns i bolagens handlingar, kontoret och i förkommande fall verkets skola. De representativa byggnaderna fick en dominerande placering, ofta väl synliga från vattnet, om inte alltid centralt placerade, så i sin avskildhet tydligt markerande socialt avstånd. De kom härigenom att utgöra symboler för sågverkets makt, myndighet och ekonomiska framgång. Byggnaderna gjordes imposanta och dess värld oåtkomlig som makten själv. I sin arkitektur och färgsättning avvek dessa byggnader från både arbetarkasernerna och sågverksanläggningens byggnader, som var enkelt byggda och oftast rödfärgade.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 89-90

 

”Högst upp i Byn på andra sidan fjärden låg skolan. Det tog en halvtimme att gå dit bortifrån backen, genom Bruket och förbi brädgårn och bolagsjordbrukets lägdor och rovåkrar. Storskolan var en trevånings vitputsad byggnad under brutet tegeltak. Det såg ut som om den hade en röd hätta på huvudet. Därigenom skiljde den sig från den övriga bebyggelsen i trakten som mest bestod av kasernerna med sin asvarta tjärtak och kåkar med grånad takspån på hjässan.

Det verkade som om storskolan avsiktligt byggts för att inge barnen respekt. Det hade lyckats. Den reste sig som en kyrka på sin sandiga skolgård. Den hade kommit till när sågverkssamhället vuxit ut och fabriken anlagts och lockat till sig nya arbetarfamiljer med stora barnskaror. Den gamla röda byskolan i skogsdungen ovanför hade blivit urvuxen. I våra ögon lyste det av lärarnas finhet kring storskolan. I ena ändan av byggnaden låg skolsalarna, i den andra lärarbostäderna.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 49

 

”Med tiden blev det allt vanligare med helårsarbete och då behövde arbetarna stadigvarande bostad i anslutning till arbetsplatsen. Bostäderna uppfördes i början av företagen och man följde traditionen från de gamla bruken och byggde kaserner längs trädkantade bruksgator. Den vanligaste lägenheten i en sådan barack bestod av endast ett spisrum, dvs. ett stort kök som utgjorde hela bostaden. Trångboddheten i arbetarkasernerna var stor. […]

Ända till slutet av 1800-talet var enrumslägenheten den vanligaste för de arbetare, som inte hade egen bostad. […]

Sedermera byggde bolagen större bostäder. Lägenheter om kök och kammare och även med kök, kammare och alkov blev vanligare.

Det nära förhållande och beroende, som arbetarna tidigare stått i till Bolaget eller Bruket upplöstes så småningom och i början av 1900-talet blev det allt vanligare att arbetarna skaffade sig egnahem utanför bruksområdena. I samma mån som bolagen drog sig ur ansvaret för bostadsbyggandet, ökade kommunernas och statens insatser på området.”

Renström, Ann: Ådalen – så bodde landsbygdens folk, s 151

 

”Min mor hade som obemedlad änka fått ett statligt bostadsförbättringsbidrag beviljad. Någon av grannarna hade upplyst henne att det var möjligt och hjälpt henne att söka. Man hade infört sådana bidrag till förbättringar av egnahem på landsbygden. Det var några tusen kronor. Vår stuga befann sig i ett uselt skick.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 274

 

”Vår och höst kom och for en massa lösingar. De var säsongsarbetare bortifrån bondbygden och höll sig mest för sig själva. Lösingarna hade sina matskrin med tunnbröd och saltströmming och bodde i lusiga spisrum i lösingskasernerna som Bolaget slagit upp enkom för dem. De hade underliga benämningar som ’Sanatoriet’ och ’Lusenborg’.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 19

 

”Trots att egnahemslånen kan förefalla mycket fördelaktiga, var de ändå oöverkomliga för många under depressionen på 30-talet, eftersom de inte täckte hela byggnadskostnaden, utan en del måste tas av egna medel.

1933 inrättades en ny egnahemslånefond för s.k. arbetarsmåbruk. Dessa var tänkta för skogs- och flottningsarbetare och andra säsongsarbetare. Arbetarsmåbruket skulle vara ett stödjordbruk och tillsammans med inkomsten från en anställning ge försörjning åt en familj. Hela byggkostnaden fick lånas upp. Summan var från början 6 000 kr och skulle räcka till en stuga och en ladugård med plats för ett par kor. Dessa arbetarsmåbruk kom att kallas Per Albin-torp efter den socialdemokratiske statsministern vid den tiden, Per Albin Hansson.”

Renström, Ann: Ådalen – så bodde landsbygdens folk, s 162

 

”Med Qvists känslor för det förgångna och den respekt man bör visa sådant, var det en särskild plåga för honom att bevittna huru dessa gamla ställen, som tidigare varit centra på hvar sin ort, där skicklig förvaltning ledt företagen, där framstående familjer uppehållit betydelsefulla umgängestraditioner och där vackra trädgårdsanläggningar med pitoreska lusthus givit en yttre prägel åt det hela, få nedsjunka till att bli anskrämliga uppenbarelser med färglösa fasader, utslagna fönsterrutor, ruttnade trappsteg samt igenvuxna trädgårdar och trädgårdsgångar. Ja, man kan godt säga att Qvist hade fog för sin heliga vrede.”

Tage Hedborgs arkiv A:55, Del I, Band III, s 732-733

 

ÅDALENS INDUSTRIALISERING

Ångsågar och massafabriker

”I mitten av 1800-talet var Ådalen främst en bondebygd, dock inte utan industrier. Där fanns vattensågar, järnbruk, glasbruk och skeppsvarv. Men jordbruket dominerade. I hela länet var 87 % sysselsatt med jordbruk (riksgenomsnittet var 77 %), medan 7 % hörde hemma i yrkesgruppen industri och hantverk. Några stora brukssamhällen som i mellansverige fanns det inte, de anställda bodde ofta i torp på brukets ägor och förenade arbetet vid detta med jordbruk.

År 1853 började den första ångsågen i Ådalen och därmed inleddes en radikal förändring. […] Sågverken var inte längre beroende av vattenkraft och industrierna kunde läggas där det ur transportsynpunkt var lämpligast. Möjligheten att erhålla timmer gav tillsammans med goda utskeppningsmöjligheter Ådalen nästan idealiska förhållanden. Antalet ångsågar växte snabbt och även en del av de gamla vattensågarna fick en blomstringsperiod.”

Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas år – en orons tid i Ådalen, s 25

”Även om kontakterna med den omgivande landsbygden fanns, var det sågverkets hamn som öppnade samhället utåt. Hamnen utgjorde den viktigaste förmedlingslänken till andra upplevelserum, andra sågverkssamhällen, närmaste stad, andra städer och till platser ännu längre bort. Ångbåtskajen var porten till och ut från alla sågverkssamhällen utefter norrlandskusten, genom vilken ett flöde av både människor och varor ständigt passerade. [---]

Det fanns också en sjöfart som länkade sågverkssamhällena till ännu större sammanhang. På grund av att sågverksindustrin var en utpräglad exportindustri hade samhällena i Västernorrlands sågverksdistrikt direktkontakt med ’stora världen’. Under skeppningssäsongen trängdes här fartyg från många länder. Vissa dagar under skeppningssäsongen kunde fartygen räknas i hundratal eftersom sågverken låg tätt i sågverksdistrikten. I huvudsak hade de sin destination till hamnar i Holland, Tyskland, Frankrike och England, där de stora trävarumarknaderna fanns, men också till dessa länders kolonier, som Australien och Sydafrika. [---]

Genom fartygen och sjömännen kändes ’stora världen’ nära och blev närvarnade. Redan som barn blev man medveten om att världen var större än vad som kunde ses från sågverkets horisont. Anblicken av skonare, barkskepp och fullriggare från länder långt borta satte fantasin i rörelse; man drömde sig bort. [---]

För unga arbetarpojkar utan familjeansvar blev detta annorlunda liv som fartyg och sjömän förmedlade särskilt lockande och för många också ett alternativ till arbetet ’på sågen’. Det hände då och då att arbetarpojkar mönstrade på fartyg som låg vid sågverken och lastade. [---]

De främmande fartygen blev medium för föreställningar, fantasier, drömmar om avlägsna platser och sammanhang, inte enbart för den yngre delen av sågverkens befolkning utan för alla bofasta vid verket.” 

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 104-106

 

”Att man även på det lokala planet blivit varse de goda utvecklingsmöjligheter för sågverksindustrin som alltmer gjorde sig gällande i vårt land i början av 1870-talet framgår med all önskvärd tydlighet av ingressen till den inbjudan till aktieteckning i det blivande Strömnäs Ångsågs Aktiebolag som offentliggjordes på hösten 1871. Det tycks i detta sammanhang som om man vid bedömningen av framtidsutsikterna i högre grad tog hänsyn till utvecklingen för redan bildade sågverksföretag i trakten än en allsidig och djupgående analys av de allmänna ekonomiska förutsättningarna. Troligen har försök till uppskattningar av det senare slaget även gjorts men svårigheten att på detta mer indirekta sätt fastställa konjunkturläget tycks, av ingressen att döma, ha resulterat i en mer konkret och lättfattlig motivering för bolagets bildande. I ovan nämnda inbjudan heter det nämligen: ’Som af Inbjudarne kändt är, att många personer finnes efter Ångermanelfven och dess ådalar, som önska att som aktieegare ingå uti Svanö Ångsågs Aktie Bolag, men sådant ej kunnat beviljas, dels af orsak, att alla de aktier, hvarpå Bolaget constituerats, blifvit förr tecknade, dels att deras värde nu står alltför högt, så våga undertecknade Inbjudare af denna anledning hembjuda till aktieteckning för anläggning af en Ångsåg om två enkel-ramar och cirkelsåg på samma grunder, som af Svanö Ångsågs Aktie Bolag är antaget…’ ”  

Öhman, L och Björklund, J: Strömnäs Ångsågs AB 1871-1876. Några ekonomisk-historiska synpunkter, s 3-5

 

”Efterfrågan på sågade varor ökade under 1860-talet. En utvidgning av produktionen var inte möjlig utan att antalet arbetare samtidigt kunde utökas. Än tydligare blev detta under 1870-talets början, då sågverksindustrin upplevde en period med stigande efterfrågan och höga trävarupriser. Det var då som sågverksindustrin inledde sin väldiga expansionsperiod. Nya sågverk etablerades och redan existerande verk sökte öka produktionen så långt den befintliga anläggningen tålde. I Sundsvallsdistriktet skedde utbyggnaden på kort tid och med en omfattning som saknade motstycke i världen. Kulmen nåddes 1890 då 42 ångsågar samtidigt fanns i området. Antalet ångsågar ökade också kraftigt i Härnösands- och Örnsköldsviksdistrikten, som detta år hade 44 respektive 11 ångsågar. Detta innebär att decenniet före sekelskiftet hade Västernorrlands sågverksdistrikt sammanlagt över hundra ångsågar i drift samtidigt.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 27

 

”Gentemot de idealiserade bilderna av Norrlandsbönderna som blivit frånlurade sina skogar för struntsummor, ställde Ludvig Nordström med visst fog en mer realistisk bild.

När skogsrörelsen kom hade bönderna ingen uppfattning om skogens värde, och den hade ju inte haft något större värde. Den var inte trä utan gräs, ”mulbete” för korna. Ludvig Nordström drog sin inte för att beskriva ”den norrländske urbonden” i andra termer än allmogeromantiken: hans ”brist på social ansvarskänsla, utpräglade egoism, högfärd, sinneshårdhet”. Det var bolagen som gick i bräschen för en rationell skogsvård, något som varit bönderna främmande. Även den statliga domänstyrelsens vård av kronoskogarna växte fram ur samarbetet med bolagen, som alltså inte bara stod för den tidiga skogsrörelsens obestridliga skövlingar.”

Edström, Mauritz: Mitt Ådalen, s 72

 

”Dessa anteckningar ger mig möjlighet att här litet återge de siffror som gällde ännu två år efter krigsutbrottet, alltså 1916, och innan Sverige något år senare övergav guldmyntfoten med den därefter anstormande inflationen. Anledningen till penningpolitikens förändring var följande.

Sedan Tyskland börjat med det oinskränkta ubåtskriget (vilket även hårt drabbade Sverige) och England med allierade svarat med total blockad mot Tyskland, blev vi så gott som helt avstängda från all import. Dit hörde således även stenkol, den tidens importerade bränsle. Kolet kom praktiskt taget uteslutande från England och Skottland. Vattenkraften var ännu endast obetydligt utnyttjad och användes till och med för belysning blott i mindre skala, åtminstone på landet. Fabriker, ångbåtar och inte minst järnvägar stod inför hotet att ej längre kunna drivas. I största hast tillsatte regeringen den beryktade Statens Bränslekommission, salig i åminnelse. Till chef utsågs min vän från Umeåtiden, dåvarande skogschefen vid Uddeholms AB, jägmästaren Henrik Pettersson, sedermera professor vid Skogshögskolan. Detta kolossala företag med sin verksamhet från sydligaste Sverige till landets nordligaste spets, med sina länskontor och otaliga distriktskontor samt med många tusen anställda, mången gång utan kompetens, trädde i verksamhet som en exploderande bomb. Varken tid, pengar eller annat fick stå hindrande i vägen. Om detta jätteföretag med dess till sist djupt inne i skogarna kvarstående mängder av osäljbara vedtravar och hackhögar och med dess hos Statsverket kvarstående förlust på hundratals miljoner kronor, som måste avskrivas, skulle mycket kunna vara att berätta.

Folk måste skaffas för avverkningarna liksom hästar för framforslingen. Det blev helt plötsligt en fråga om att få ut alla i skogarna. Vetskapen om denna strid om arbetskraft gjorde att motion väcktes i riksdagen att ett lönestopp eller maximering av betalningen för skogsarbete skulle införas. Arbetarna visste å sin sida att de nu hade sin chans, vilket gjorde att de motsatte sig lagstiftning i detta avseende. Följden blev att arbetsförtjänsterna sprang i höjden mycket snabbt och att riksbanken inte kunde tillhandahålla sedlar med den begränsning som sedelinlösningen i guld förpliktigade till. Guldinlösningen upphävdes och guldmyntfoten sattes därmed ur funktion. Sedelpressarna sattes i stället i gång och därmed inflationsspiralen, vilken fortsatte till 1921, då guldmyntfoten plötsligt och för oss vanliga människor oförberett och med förödande verkningar återinfördes. Under tiden hade arbetsförtjänsten för en försågare stigit från knappa 40 öre i timmen till kronor 1:60, dvs fyrdubblats på ungefär fyra år. Efter en av arbetarna under 1921 och 1922 iscensatt, oförståndig men för arbetsgivarna mycket välkommen strejk, sänktes förtjänsten på sensommaren sistnämnda år till 80-85 öre i timmen för försågare.

För att belysa Bränslekommissionens arbete kan jag anföra att skogsägarna fick sig ålagd en viss avverkningsplikt i fråga om brännved, vilket ju i och för sig var lämpligt. Men det olämpliga var att priset fastställdes (hör!) lika över hela landet, nämligen till 8 kronor per kubikmeter (detta mått å ved infördes därmed i svenskt bruk) på rot (!) för barrved. Priset var inte bara mycket överdrivet utan blev till följd av beräkningssättet lika högt i Norrland som i södra Sverige. I Åsele, Vilhelmina eller Jokkmokk, där brännved dittills inte varit värd 1 krona per kubikmeter (= 4 kronor per famn) på rot i skogen, höjdes priset genom ett penndrag till 32 kronor per 4-alnars famn. Och detta var på rot, till vilket skulle komma kostnader för avverkning och framforsling. I största delen av landet, i synnerhet i det skogrika Norrland, kämpade man om att få så stort avverkningsåläggande som möjligt. Massor av ved blev som sagt avverkad i trakter där den aldrig kunde komma till användning eller bli avhämtad. En dagsförtjänst av 100 kronor för karl och häst var inte ovanlig!

Hedborg, Tage: I sågverksrörelsens tjänst, s 182-184

 

”Behovet av arbetskraft blev nu betydligt större än vad som kunde tillgodoses av det lokala befolkningsunderlaget. I denna situation blev sågverksbolagen helt beroende av att kunna rekrytera arbetare utanför den lokala arbetsmarknaden.

Eftersom sågverksindustrin var en utpräglad säsongsindustri måste rekryteringen anpassas efter säsongens förutsättningar. Arbetskraft i tillräcklig mängd måste finnas till hands när den bäst behövdes. Sågningssäsongen var länge begränsad till sex månader, från april till oktober. Under denna period var behovet av arbetskraft störst vid vårskeppningen i juni och höstskeppningen i augusti. Stora skaror av arbetsvandrare från södra Sverige, Norrlands inland och de närliggande socknarna, sökte sig till sågverken under sommarens sågnings- och skeppningssäsong, med vetskap om att arbete fanns att få och att goda förtjänster kunde göras.

För att inte riskera arbetskraftsbrist till säsongen förekom det att sågverksbolagen annonserade efter arbetare i trakter där de visste att det rådde brist på utkomstmöjligheter, eller att bolaget genom ombud rekryterade på plats. Men betydligt större effekt hade de rykten som snart spred sig om arbetstillfällen och goda förtjänster vid sågverken utefter norrlandskusten.”  

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 28-29

 

”I övre Ådalen härskade ännu lugnet. Visst noterade man att ångsågarna blev fler och fler vid älvens nedre lopp, visst fraktades det en del timmer i flottar ned till Härnösand, vist skeppades det trävaror också till Stockholm och till och med till utlandet, men utbytet i reda pengar för de skogsägande bönderna var klent.

Häruppe levde småbrukarna och bönderna det liv de levat i århundraden. Ändå kände man att något alldeles nytt var på gång.

Oscar sa det ofta.

– De börjar hända saker och ting nu för tin.

Fast riktigt vad det var som höll på att hända, det hade han inte klart för sig. ”

Olsen, Maj: På Malins tid i Ådalen, s 23

 

”De arbetare som sökte sig till de norrländska sågverken tillhörde i allmänhet den växande gruppen jordlösa och småbönder, som på grund av överbefolkning blivit alltmer hänvisade till annat arbete än jordbruksarbete inom den egna socknen för sin utkomst. De viktigaste rekryteringsområdena för sågverksindustrin i Västernorrlands län var därför trakter där överbefolkningen var särskilt kännbar: skogsbygder i Värmland, Dalarna, Dalsland, Västerbotten samt inlandssocknarna i Västernorrlands län och finska Österbotten.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 29

 

”Sommarn gick. Var fjortonde dag fick vi hämta avlöningen vid Kontoret. Vid vackert väder ställde kontoristen ut ett bord vi ingången och la avlöningskuverten där. Vid sämre väder försiggick expeditionen genom fönstret. Vi kom direkt från arbetet med svett, sågspån, olja eller syra i kläderna och släpptes inte in för att hämta vår lön. Arbetarna tyckte också det var bäst så. Gick vi in på Kontoret i något ärende, skulle vi ta av oss mössan och vänta tills vi blev tilltalade. Det hade Disponenten bestämt. Därinne befann vi oss på främmande mark.

Tiden vid sågverket lyfte mig ur barnets beroende. Vid full avlöning kunde jag hämta 26 kronor och 88 öre för två veckors arbete. Så mycket pengar hade jag aldrig haft. Det mesta gav jag min mor till hushållet. Några kronor kunde jag behålla själv. Jag drömde om att köpa kläder, tidningar och böcker. Efter ett tag upptäckte jag hur litet jag fick för pengarna och vart besviken över hur mager avlöningen var efter många långa dagar.”

Ur Edström, Mauritz: I min faders hus, s 193

 

”Jag börja jobba här nere 1914. Då var jag tolv år, det var på sågverket jag börja. Å fortsatte med det till 1925, då börja jag på båten – bogserbåten som bolage hade – där var jag sju år. Sen börja jag i brädgården å var där till 1960. Då flytta jag från brädgården när den blev moderniserad till sågen, där jobba jag till 1969. Då blev jag pensionerad.”

Sandström, Lennart: Brädgårdsfolk, s 50

 

”I Ångermanälven såg jag de där kvinnliga stuveriarbetarna igen. Men det var inte alla som gillade dom. En sa att man skulle be Gud bevara sig från fruntimmer i stuveriet.

Det var den där stuveribasen Gustav Sjödin. Han talte om, att något jäkligare än fruntimmer, det fanns då inte. Han skulle vara bas för ett ångfartyg och så skulle dom ta splitved. Och då var det fruntimmer från Klockestrand och Lugnviksstrand, som egentligen hängde ihop, fast sockengränsen går mitt i där. Den tiden kallade dom den platsen för Kuba. Och då hade vi, sa Gustav Sjödin, fruntimmer från Kuba. Och Gud bevare de sina för sådant! Det var bara satetyg. Och då hade dom en dragspelsman ombord och på en del pråmar för splitved hade dom golv av en-tum. Eljest hade ju pråmarna bara bjälkar. Och då, sa Sjödin, om dom såg att dom kunde få pråmen klar till klockan 6, då jäklar stannade dom ombord och dansade med sjömännen i den pråmen. Och var det så att pråmen verkade bli färdig långt före klockan 6, då gjorde dom ingenting utan väntade och gjorde den klar till prick 6.

Ett sånt helsike, sa han. Dessa jäkla kubaner!”

Björklund, Anders: Ådalshamn – en berättelse om sjåarliv vid seklets början, s 33-34

 

”Plötsligt förändrades Carolinas dystra min.

– Jag komma te å tänka på en sak, sa hon. För en del år sen, det var 1913 tror jag, så var det ett annat fruntimmer, som reste runt häruppe. Hon skulle ta reda på hur vi kvinnfolk, som arbeta i brägårn och lasta på båtarna hadene. Det hade ju inrättat nåt, som hette yrkesinspektion då. Kerstin - - nånting - - hette hon. Säg Kerstin till mej och jag får säga Carolina, sa hon. Det glömmer jag aldrig.

– Kerstin Hesselgren, erinrade sig Malin. Hon bodde ju hos mej några nätter.

– Ja, just så var det. Vi talades vid länge, hon och jag. Flera, flera timmar. Hon sa att ingen

hade arbetat i brägårn så länge som jag, så jag borde veta en hel del, sa hon. Och allt jag svara på och berätta, så skrev hon opp. Och när vi skildes så sa hon: I mångt och mycket har jag ändrat uppfattning sen jag talat med Carolina. Ja, ni minns väl dom där skriverierna i tidningarna om hur dåliga människor splitvedsflickorna var. Vilken oherrans dålig moral dom hade som lastade splitved på skutorna. Jag arbeta ju mest i brägårn, men nån gång ibland var jag med vid ilastning nere vid djuphamn. Dom sa ju det på båtarna, att vi fruntimmer kunde kila in klanten och ribbven i ett lastrum mycket bätter än karlarna. Det rymdes mycket mer när vi pula in det. Och när vi strejka några dar i slutet av 1800-talet, så minns jag att vi fick igenom 1.75 om dagen i lön mot 1.50 som vi hade förut. Kanske det var därför en del var avundsjuka på fruntimren och spridde ut hur fördärvade dom var. Det är klart… Visst kom dom som arbeta på båtarna ibland med onaskeliga förslag – men allihopen av oss som arbeta där, vi sa ifrån så det osa katt om det. Det har jag förresten fått lära mej långt inna’ jag börja i brägårn.

– Det är klart att en del av ungjänten stanna kvar om dom ordna dans ombord på fartyge nån gång. Och vad som kunde hända då – efteråt – det var väl vad som kunde hända efter en logdans också. Dä sa jag till Kerstin Hesselgren.”

Olsen, Maj: På Malins tid i Ådalen, s 163-164

 

FOLKRÖRELSERNAS FRAMVÄXT

Väckelserörelsen

”Till den första litteratur jag lärde känna hörde de kristna veckobladen. Det var Missionsförbundets tidning, pingstvännernas Evangelii Härold och den kristna veckotidningen Hemmets Vän som min far gick och sålde. Bland predikningarna, betraktelserna och bibelutläggningarna i dessa tidningar fanns berättelser och följetonger. De framställdes aldrig som romaner och noveller. I stället kallades de ”Sann berättelse ur verkligheten” eller ”En sann berättelse ur livet”.

Romaner och noveller betydde i dessa tidningar liksom i vår omgivning detsamma som sedefördärvande påhitt och ljug. De ledde människorna bort från det enda nödvändiga, frälsningen. Det mesta som stod i världsliga böcker var verklighetsflykt av samma tvivelaktiga halt som dåliga veckotidningar, teater och film. Endast böcker med uppbyggligt innehåll var värda att tryckas och läsas.

Så snart jag lärt mig läsa hjälpligt hade jag kastat mig över de sanna berättelserna ur livet. Jag behövde näring för mina drömmar. Det fanns i början ingen annan läsning jag kom åt. Jag tog tillvara det som bjöds.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 270

 

”Mina föräldrar var omvända och tillhörde missionsförsamlingen. Deras deltagande i bönhuset var det viktigaste i deras liv vid sidan av vardagens sysslor. De klädde upp sig på söndag för elvagudstjänsten. De gick till torsdagsmötena, där man läste Bibeln tillsammans och föll ner på knä i bön. Då och då gick församlingsmedlemmarna hem till varann. Ibland blev det en vanlig pratstund med lite skvaller, andra gånger små andakter.

Vi barn skickades tidigt till söndagsskolan. Där ledde den låghalta tant Anna undervisningen med bibel och sångbok i handen och glasögonen långt ner på näsan. Hon var sömmerska till vardags och hade syateljé. På söndag klippte, tråcklade och sydde hon på den himmelska dräkten åt våra små själar.

’De små barnen, de små barnen, de älska sin Jesus’, sjöng vi i korus medan våra ögon vindade snett om det syntes hända något på vägen utanför, när vi tittade ut genom lilla salens fönster.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 40-41

 

”Vid frågestunderna fick vi lämna in lappar med frågor som evangelisten och pastorn besvarade. Jag visste inget att fråga om men fick svaren på andras frågor:

Måste man vara döpt för att få tillhöra församlingen? Svar: Ja.

Är det synd att vara högmodig? Svar: Ja.

Är det synd att inte vilja gå till församlingens möten? Svar: Nej, men det kan vara början till vägen bort från Gud.

Är det synd att sparka fotboll på söndag? Svar: Ja.

Är det synd att säga Hej? Svar: Ja, man skall hälsa kristet med ordet Frid.

Är det synd att fiska på söndag för nöjes skull? Svar: Ja, bara om man är hungrig och inte har något att äta är det inte synd.

Är det synd att delta i allmänbildningstävlan? Svar: Ja, det är ingenting för den kristne.

Är det synd att locka håret? Svar: Ja.

Är det synd att studera på söndag? Svar: Ja.

Vad skall man göra för att bli döpt i Den helige Ande? Svar: Man skall tacka Jesus tills man får Anden.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 133

 

”Ledningen var dock hundraprocentigt manlig (liksom inom den övriga pingströrelsen runt om i landet) – det var män som var diakoner, föreståndare eller äldstebröder. Matriklarna är där entydiga. Män ledde kvinnor. Undantag var bara, i nästan alla församlingar, ’arbets- och festkommittén’, där man återfinner namn som Anna, Ester och Karolina.

Det var som det brukade vara, och förbli.”

Enquist, P O: Lewis resa, s 264

 

”De hade börjat gå trons skilda vägar. Både min far och mor var döpta som barn i kyrkan och deras mödrar hade kyrktagits igen efter barnsbörderna enligt den gamla tidens sätt. Men min mor hade för många år sedan gripits av förkunnelsen om vuxendopet som den avgörande bekännelsen. Hon hade farit iväg till ett bönhus och låtit döpa sig. Min far delade inte hennes mening. I församlingen de tillhörde stod man öppen för båda meningarna. Var och en fick handla efter sin tro.

Min mor hade fått sin kristna uppfostran i en sträng och viljestark familj. I hennes övertygelse låg samma bestämdhet. Innanför hennes egen styrka fanns längtan efter den känsla som kunde förlösas i andedopet. Hon blev säker på att pingstvännernas förkunnelse, som svepte över bygden, var den rätta.

Det fanns andra som gick motsatta vägen. De hade gått till Bibeltrogna vänner därför att de ansåg att missionsförsamlingen börjat bli för pingstvänlig och gav fritt fram för allehanda känslor.

– Dom måste fare iväg och döpes för dom int ha nån kiste att stjälpe ner dom i här, sa en.

Att predikanten kunde stå och säga att Missionsförbundet inte hade några trosartiklar var ju vederstyggligt. Sådan förkunnelse öppnade dörrn för känslosamhet i stället för bibelordet.

Min mor tog steget över. Hon lämnade missionsförsamlingen och begärde inträde hos

pingstvännerna. Hon  fick ett par mils avstånd till sitt nya andliga hem i Ullånger. Det besväret tog hon utan att tveka. Hon kunde visst gå till bönhuset i fortsättningen, särskilt om där var någon predikant som hon hade förtroende för. Min far fortsatte att gå dit som vanligt och göra sina missionsvandringar i backen med Hemmets Vän.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 113

 

Nykterhetsrörelsen

”Anmärkningarna mot nykterhetsrörelsen följer i stort sett två linjer, inte obekanta för oss från motsvarande kritik av väckelserörelsen: den är politiskt radikal och den drar ungdomen från kyrkan och hemmet.”

Sjöqvist, Eric: Samhället möter folkrörelserna, s 31

 

”Å godtemplarlogen har varit livlig här – ja nog var det bra att logen fanns – numera ser man knappast till nån som är full. De håller sig kanske hemma – men på den tiden skulle dom ut, å på dansbana var det mycke fylla å slagsmål. Men det var spännande på ett sätt. De var ingen vidare danstillställning om det inte hade varit något slagsmål. Å som slogs byar emellan.”

Sandström, Lennart: Brädgårdsfolk, s 82

 

”Vanligt var också att män under helgerna tog en tur med någon av ångbåtarna och utnyttjade dess utskänkningstillstånd. ’Det fanns aktersalong med ölservering, och det fanns stamresenärer som räknade avstånden mellan verken i antal öl’, heter det från Ångermanälvens nedre lopp.

Att många män på detta sätt konsekvent drog sig undan när de skulle supa och spela kort, tyder på en medvetenhet om att detta beteende inte sammanföll med de normer, som upprätthölls av verkets bofasta befolkning. Det fanns en norm för ett godtagbart ’normalt’ drickande, en slags måttlighetsprincip i bruket av alkohol, som samtidigt fördömde avvikelser härifrån, som för mycket drickande, på fel platser, vid fel tidpunkter. Hos de bofasta familjerna var alkoholkonsumtionen kontrollerad, vilket innebar att ett supande inte accepterades på andra tider än under helgerna och då vanligen i hemmet.

Vilka män var det då som deltog i detta manliga umgängesliv som beskrivits ovan? I huvudsak är det frågan om sågverkets lösa arbetare och den bofasta befolkningens ogifta män. För sågverkets bofasta arbetarfamiljer var detta beteende oanständigt och utmanade den egna livsformen.”

Berglund-Lake, Håkan: Livet äger rum, s 101

 

”Och året därpå redovisas i mars [1887] att en deputation uppvaktat landshövdingen med en petition undertecknad av fem-sexhundra personer mot ”ångbåtsutskenkningen”. Superiet var synnerligen utbrett vid denna tid och fartygen utgjorde inga undantag. Resultatet av uppvaktningen blev att tillstånd meddelades för ångfartyget ”Strömkarlen” ”dock endast till förtäring ombord å fartyget samt å sön- och helgdagar samt lustresor endast i samband med måltider”.

Hall, Bo G: Älvbåtarnas Ådalen, s 104

 

Arbetarrörelsen

”Jag kan tala om att vi hade ingen fackförening här i Lugnvik när kriget bröt ut fjorton. Å det gick tre år utan någe påök. Folk höll på att svälta ihjäl. Då var det någon som utlyste ett möte på godtemplarlokalen. Å då minns jag – det var en grabb som jobba på sågen – han var duktig å blev bildningsman.

Han steg upp å sa

för att vi ska slippa sitta här å tröske

på i onödan

så ska jag ställa upp

sa han.

Vi har två saker att välja på

endera bilda fackförening

eller

svälta ihjäl.”

Sandström, Lennart: Brädgårdsfolk, s 12-13

 

”De som bodde i Bolagets husrum var mest utsatta och beroende. Om de inte uppträdde passande, kunde de förlora både arbete och bostad. Öppnade de truten och kunde misstänkas för att ha fel åsikter, visste man vad de hade att vänta.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 207-208

 

”De har varit upp å ner för fackföreningen här. Den har gått omkull två gånger. På grund av rädslan mente de att det går lika bra om vi inte har nån utan förhandla var för sej. Men man vet ju hur det är. En del kunde få genom sina krav om de gick upp till förvaltaren. Å då såg man att de blev ojämnt fördelat. Så då var det tid för fackförening igen. Å jag var med i fackföreningsstyrelsen. Åsså underhandlingskommittén. På den tiden fanns de ingen ombudsman som förde talan. Det var dåliga tider på tjuge- å trettitalen inom trämarknaden så man får ju förstå bolagsledningen i viss mån.”

Sandström, Lennart: Brädgårdsfolk, s 65

 

”De flesta arbetarna röstade på ”demokraterna” och var med i fackföreningen. Några var kommunister eller syndikalister men det omtalades nästan som skamligt. Somliga som hörde till bönhuset hyllade ”de frisinnade” och ansåg att fackföreningsmötena tog för mycket tid från gudstjänstlivet. Någon första maj-demonstration hade jag aldrig sett. Däremot brukade nykterhetslogen gå i demonstrationståg till Godtemplarlokalen på Kristi Himmelfärdsdag. Då blåste man i horn från tronhatten på morgonen.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 208

 

”Topografin gav vissa förutsättningar för att den arbetarkultur som utvecklades i Ådalen skulle få sin egen karaktär. Man bodde tätt, men denna närhet förenades med viss isolering genom att samhällena skildes åt genom berg och vatten och genom reseavstånden till sådana orter som Sundsvall, som ville vara ett arbetarrörelsecentrum i länet, och Stockholm.

Att den radikalism som utvecklades i Ådalen fick sin egen karaktär berodde inte i första hand på särpräglade ledare i bygden, även om det fanns gott om sådana. De som mest påverkade ungdomarna, var folk som kom utifrån som Kata Dalström och Einar Ljungberg. Snarare var det yttre omständigheter och det motstånd arbetarrörelsen mötte, som kom att prägla den.”

Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas år – en orons tid i Ådalen, s 257-258

 

”En dag fann jag två böcker som väckte min häftiga åtrå. De hette ”Nordiska gudasagor för barn och ungdom” och ”Nordiska hjältesagor”.

Jag visade fynden för min mor, rusig av gläde över att ha fått låna dem. Hon tittade på böckerna, mörknade och blev rasande. Sommardagen gick i moln. ”Nordiska gudasagor” utgivna av Kata Dalström, läste hon.

– Och det låne han ut åt dig. På inga villkor.

– Men vad är det för fel på det? Jag vill läse dom.

– Jo, det skall jag säge dig. En Gudsförnekar och agitator det är vad hon är. Har hon int vari överallt och spritt sin förnekelse? Nu är du så go och lämne tillbaks dom, sa min mor.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 105

 

”Det fackliga arbetet längs älven var länge trevande och långsamt. I så måtto var det en markant skillnad mot aktiviteterna i t ex sundsvallsdistriktet. Epitetet det ”röda” Ådalen saknade därför länge egentlig grund. Och spänningarna gällde förresten inte bara mellan arbetsgivare och arbetstagare utan också mellan arbetare och småföretagare, t ex köpmän liksom mellan arbetare och bönder.”

Hall, Bo G: Älvbåtarnas Ådalen, s 76

 

STRIDER OCH STREJKER

Sandökravallerna 1907

”Konflikten vid Dal gällde inte bara dalsarbetarna och dem som sedan gjorde gemensam sak med dessa vid Sandö och inom Transport – det gällde hela den unga arbetarrörelsen i Ådalen. Det var nödvändigt att stödja den aktion som var igång och därmed bidra till att den fackliga och politiska arbetarrörelsen kunde utvecklas i distriktet.”

Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas år – en orons tid i Ådalen, s 115

 

”Klockan 11 på kvällen började folk samlas utanför planket. Det blev efter ett tag en stor skara pojkar och flickor, den uppsakattades senare till 300 personer. Man beslutade att man skulle angripa barackerna i tre olika grupper. En av dem fick Fritz och Albert gemensamt ansvar för, en annan hade Henning hand om och för en tredje svarade någon av de andra pojkarna. Man hade funnit tre lämpliga angreppspunkter, bland dem den vedbodörr som man använt tidigare och en grind som man trodde sig kunna lyfta av. Så satte man vita näsdukar om armen för att man i mörkret skulle kunna känna igen de egna. Visserligen var vårkvällarna ljusa vid den här tiden, men det var nästan mitt i natten och man skulle ju in i husen. Hur många som aktivt deltog vet vi inte. Det talades om 20 man i varje grupp, med det är ett osäkert tal. De som senare fick stå till svars i domstolen, var över 30.”

Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas år – en orons tid i Ådalen, s 140

 

”HP menade att det som hänt var en följd av socialistisk propaganda, inte minst av Kata Dalströms verksamhet. Men tidningen gick längre än så och hävdade att det var ett planerat upplopp. Myndigheterna tycks inte heller ha varit främmande för sådana tankegångar. I annat fall är det svårt att förstå det massiva militär- och polisuppbådet, de restriktioner befolkningen utsattes för och den omfattande häktningsvågen.

Från arbetarna sida hävdades att det skedda var en beklaglig händelse, som inte skulle försvaras men väl kunde förstås.”

Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas år – en orons tid i Ådalen, s 153

 

Storstrejken 1909

”Det gällde att se till att strejkbrytarna fick det så besvärligt som möjligt och vid Marieberg vände man sig till ortens handlare och bad dem att inte sälja livsmedel och andra varor till strejkbrytarna. (Not: Prot 090729, § 9) Signe Lundholm i Frånö undrade om hon skulle ses som blockadbrytare om hon sålde kaffe, läskedrycker och cigarretter till brytarna. (Not: Prot 090811 § 5) Men här hade avdelningen en annan rekommendation. Sälj så mycket som möjligt, ta bra betalt och lämna dem samtidigt tidningar och broschyrer. Kaféet var det enda stället där det gick att få samtala med dem.”

Sjöqvist, Eric: Det röda Ådalen växer fram, s 62

 

” Storstrejk betydde ju inte att alla slog igen på en gång utan det spred sig allt eftersom, och till slut måste dom här också gå med i strejken. Det fanns inga strejkkassor, understöd från fackföreningen eller några andra bidrag. Så alla fick ge sig ut och fäkta efter mat, bröd och lite av varje, och så stod dom här nere på landsvägen och dela ut det.

En brödbit hit och dit och lite mjöl åt dom som hade det mest trabelt, liksom. Man fick ju hjälpa varann så att alla skulle klara sig någe så när. Dom som tyckte sig ha så dom klara sig, dom sa: ”Du får ta det där du i stället.” På det viset hjälpte man varann.

Sen blev det slut på storstrejken, och fackföreninga dog ju direkt. Pappa min fick sparken. Det var en förrädar som tog jobbet. Det var fler till också som fick kicken därför att dom varit aktiva. Allihop blev svartlistade. Några stack i väg till Amerika. Pappa for ner till sågen i Ramö nedanför Nensjö och blev smörjare där.”

Edström, Mauritz: Mitt Ådalen, s 142

 

Hungermarschen 1917

”Kvinnorna hade huvudansvaret för att det stod mat på bordet, och kvinnor spelade därför en mycket aktiv roll under hungerdemonstrationerna i Ådalen.” 

Elmbrant, Björn: Hungermarschen 1917, s 40

 

”Livsmedelsnämnderna i de olika kommunerna hade ingen lätt uppgift när det gällde att klara försörjningen. En del okonventionella grepp togs. I augusti 1917 t.ex. hyrde nämnden i Härnösand ’Nora’, ’Hemsö’ och ’Tärnan’ – en liten båt som trafikerade Älandsfjärden – för en bärplockningsexpedition. 300 gratisresenärer deltog och plockade 2 500 liter blåbär. Men det var bara en droppe i havet förstås.”

Hall, Bo G: Ångbåtarnas Ådalen, s 75

 

”Mat exporterades i stor skala och skörden slog fel, men myndigheterna satt länge med armarna i kors. Ransonering infördes, men försent. Ransonerna var orimligt små, samtidigt som en svart handel med livsmedel började, för dem som kunde betala rejält. Detta s.k. gulascheri var ett gift i samhället. Moral och omtanke om nästan försvann.

En av anledningarna till bristen på mat var den omfattande exporten från Sverige till det krigförande Tyskland. Tyskarna var beredda att betala avsevärt mycket mer än normalt för att få livsmedel. Otaliga är historierna om vad som nu hände.

En slaktare i Väja påstås ha kört hela djurkroppar ut till tyska fartyg på redden. Ett av fartygen skulle ha hetat Irmgart, en passagerarbåt, där plyschsalongerna nu fylldes av stora djurkroppar.”

Elmbrant, Björn: Hungermarschen 1917, s 33

 

”Hungermarschen från Kramfors till Nyland den 26 april var den händelse under dessa stormiga vårdagar, som gav störst eko.

Det märkligaste med denna hungermarsch var måhända storleken. 5 000 personer har nämnts. Kanske var det flera.

Det var också en ansenlig sträcka, som demonstrationståget marscherade. Tåget innehöll många kvinnor och äldre och nästan samtliga arbetare inom industri-Ådalen.”

Elmbrant, Björn: Hungermarschen 1917, s 40

 

”Flottningschefen gick upp till sitt. – Jag tror det är världens sista tider nu med upplopp och demonstrationer, och bristande respekt för överheten, tänkte han skakad. Hur i all sin dar ska detta sluta? Det måste bli en annan tingens ordning. Men hur den ordningen skall vara, det kunde han inte sia om. Han suckade.

Det är som om dom inte fattade hur dåliga tider det är. Hur hopplös hela situationen på trävarumarknaden är. Världskriget har ju vänt upp och ned på allting. De fattar inte, att efterverkningarna fortfarande gungar som stora revor i ett fiskenät, där ingenting är stabilt, där allting rinner ut genom de stora hålen. De har upplevt världskriget, men det är som om dom ingenting lärt. Något inom honom svarade: Att svälta kan ingen lära sig. Runt omkring honom dånade det plötsligt: Att svälta kan ingen lära sig.”

Olsen, Maj: På Malins tid i Ådalen, s 151

 

”Kalle Sala, alias lösarbetaren Karl Eriksson, hade klättrat upp i ett träd mittemot hotellet, så att han kom i jämnhöjd med verandan, som landshövdingens stod på.

Nu skrek Kalle Sala med sin hesa röst ’Leve revållitionen’ och folkmassan hurrade fyra gånger. Landshövdingen bad åhörarna att sluta skrika, men Kalle Sala replikerade:

– Det är inte vi som skriker, det är våra magar som skriker!”

Elmbrant, Björn: Hungermarschen 1917, s 74

 

Ådalshändelserna 1931

”Medan detta hände hade det hunnit bli 1931. Tiderna blev sämre med arbetslöshet och oro. Vi hörde talas om de hemska kravallerna i Lunde snett över älven, där flera människor blivit ihjälskjutna av militären. När mina föräldrar någon gång talade om händelsen, verkade den ha skett mycket långt borta. Den visade att det inte var rätt av småfolk att sätta sig upp. Det kom bara elände ut av sådant. Så menade de.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 22

 

”Det är fruktansvärt, dom skjuter på arbetarna, dom har sänt ut militären för att skjuta på dem, härifrån Sollefteå har soldater hämtats för att skjuta på arbetarna, det är fruktansvärt…”

Thorvall, Kerstin: När man skjuter arbetare…, s 13

 

”Det var givetvis en förfärlig händelse, det förstod också hon som hållit till i köket, men som sagt, arbetarna var själva inte alldeles utan skuld. De satte sig upp mot överheten och ville inte ta sitt förnuft till fånga.

Och vad var det nu för sätt att på självaste Kristi Himmelfärdsdag tåga med röda fanor och uppviglande musik i stället för att gå i kyrkan och lyssna till Guds ord?”

Thorvall, Kerstin: När man skjuter arbetare…, s 246

 

”I Sverige stormade det kring ett par sparbankskrascher på våren 1929, men detta var ett intet mot börspaniken vid Wall Street i oktober. Där börjar det stora fallet i konjunkturerna. Svackan når Sverige med fördröjd utlösning. På hösten 1930 är krisen ofrånkomlig även hos oss. Sen accelererar allt. Priserna faller, avsättningen stockar sig, företag störtar samman med fyllda lager, andra hankar sig fram med inskränkningar eller tillfälliga nedlägganden, arbetslösheten ökar, lägger sig som fläckar av fukt och mögel över nyss så lysande balansräkningar. I denna kedjereaktion hör Ådalshändelserna hemma.”

Norman, Birger Ådalen 31 s. 23

 

MELLAN- OCH EFTERKRIGSTIDEN

Depression och sågverksdöd

”För den som minns rökarna och människovimlet på 30- och 40-talen blir resan i dagens Ådalen som att färdas bland ruiner, i sönderfallets poesi.

Ödsliga sågverksrester, där bara vinden blåser i visslan. Tiden som lägger sig över igenvuxna brädgårdsplaner och kolbottnar. Älvvattnet som skvalpar kring ruttnade strövedskajer, kring det lilla som finns kvar av ångbåtskajerna från älvtrafikens stora tid och kring svartnande pålningar, som sticker upp från älvens botten likt vassa, fientliga undervattensskogar.

Grånande dykdalber, en gång välhållna och rödmålade, står här och var i vattnet. Sysslolösa fästpunkter som själva förlorat sitt fäste.”

Edström, Mauritz: Mitt Ådalen, s 59

 

”Vid denna tid byggdes en ny landsväg genom samhället. Det var under arbetslöshetens värsta år. AK-arbetarna kom med sprängskott och väghyvel, stenkross och asfalt och hyvlade en väg rakt fram mellan kåkarna som när man tar en rubank och hyvlar ett enda spån längs hela brädan. Det var en spännande händelse som förde i liv och rörelse i vår tillvaro. Vi gick ner till vägbygget med ett par hinkar och hämtade lite makadam till vår egen väg.

Makadam. Ordet smakar sommarmorgon.

Min far menade att vägarbetarnas möda var förspilld. Vägen skulle aldrig bli färdig. Det sa han till vem som helst som ville lyssna.

Världens slut var ändå nära. Hela den mänskliga ävlan var fåfäng. Hans bibelläsning hade fått honom att inse det och allting styrkte honom i denna övertygelse. Hans eget liv och strävan fick ett drag av kortsiktighet. Det gällde att uthärda den tid som var kvar.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 23

 

”  – Den rusch, som kom sig av järnvägen hit opp, det var bara konstgjord andning, sa folk.

Vartannat års konjunkturer, sa andra. Vad ska det bli borti alltihop? Först tar ångsågarna

död på vattensågarna, och sen tar dåliga konjunkturer och prisnivåer och Gud vet allt,

död på ångsågarna. Och vad blir det sen? Tur att några massafabriker har startats i

Ådalen. Vad det nu ska bli bort i de?”

Olsen, Maj: På Malins tid i Ådalen, s 132

 

”Dagen efter rubrikerna om broraset stod andra svarta rubriker i tidningen. ”Krigets åskor mullra på nytt genom Europa”, läste jag. Där fanns bilden av Hitler med överskriften ”Han som tar ansvaret”. Jag läste tidningen och uppfattade de hotfulla händelserna men hade ingen som kunde förklara innebörden av allt som stod om Hitler och Stalin, Ribbentrop och Mussolini. I Spanien hette segraren Franco och kriget där fortsatte direkt i det nya storkriget.

Vårt liv längs vägen uppför sågverksbacken invaderades av främmande skuggor. Per Albin Hansson talade allvarsord i radion. Världshistorien som verkat så avlägsen kom rullande mot oss som en stridsvagn. Först hade Ryssland och Tyskland gått ihop. Nu hade Tyskland börjat krig mot Polen. Sedan gick England och Frankrike ut i kriget mot Tyskland.

Mest skakade det oss att Sandöbron hade rasat. Vi hade fortfarande inte hämtat oss från den chocken.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 143

 

”Strax före jul blev det dags för vinterns driftstopp. Sågställarn lät oss yngre gå kvar ett par veckor för att rensa sågen. Vi kröp omkring som borstiga maskar mellan axlar, drivremmar och ledningar under mellantaket och skrapade bort det oljedränkta trädammet som pyrde in överallt och skapade brandfara.

Timmerkörarna kom farande och la upp nya lass i skotorna för vårens sågning. Fast det var ovisst hur fortsättningen skulle bli. Tillvaron i sågverksbacken fortsatte som förr om åren under de dåliga tiderna. Tiderna hade nu blivit dåliga på ett annat sätt. Annars var allt som förut.”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 199

 

”När man tänker tillbaka på hvad som händt för endast omkring 20 år sedan, häpnar man vid

vetskapen, att omkr. 1.000.000 hektar produktiv skogsmark då kunde köpas för 12 millioner kronor, d.v.s. för blodt omkr 6 kr pr tunnland!! Och därtill en massa industrier och stora lager så att säga inpå köpet. Men man må ej glömma företagens dåtida skulder samt de svåra tiderna. – Det sagda må tjänstgöra såsom ett bevis på styrkan av den depression som rådde så godt som under hela tiden mellan de två världskrigen. Nutidens människor torde ha svårt att sätta sig in i hvad reda pängar då voro värda. Ödeläggelsen över besuttna familjer var oerhörd; och stort fog fanns när man sade att alla ens rika vänner voro fattiga.”

Tage Hedborgs arkiv, Del I, Band III, s 743-744

”Tiden mörknade. Han läste tidningen och lyssnade till de knastrande rösterna ur den bruna radiolådan på väggen. Han hade satt upp en antenn på taket som såg ut som en stor garnvinda, skämtade grannarna, och grävt ner en kopparplåt i marken dit jordledningen gick. Han följde det som skrevs om Hitler och Mussolini, Franco och Chamberlain och världens alla mäktiga storherrar långt borta. Men det var inte politiken han diskuterade.

Det hade blivit krig i Abessinien och strax efteråt i Spanien. Jag läste om det i tidningen. Liggande på magen på köksgolvet stavade jag och la ihop. En dag gick jag till min mor som stod och vred ur trasan över diskbaljan till värmes på spisen och frågade.

– Är de dom som får mest gevär när dom krigar som vinner?”

Edström, Mauritz: I min faders hus, s 91

 

Massaindustrins avveckling

”En avveckling i utveckling har skett när det gäller flottningen på Ångermanälven. I älvens historia är flottningen enbart ett kort inslag – men ett viktigt sådan. Ångermanälven har varit betydelsefull för Norrlands och Sveriges ekonomiska och kulturella utveckling.

Flottarna kom med rumpan (slutrensningen) till Sandslån den sista september 1982. Dagen därpå sorterades de allra sista stockarna och med den försvann en epok.”

Ådalskommittén: Människan i Ådalen, s 156

 

”När skogarnas överflöd sinat, konjunkturerna vacklat, sågverken brunnit upp eller blivit olönsamma, när fabrikerna föråldrats eller förbjudits att fortsätta med sina grova naturföroreningar, när mervärdet tagits ut och inget mer av värde funnits att vinna på verksamheteten – då har företagen slagits ihop, lagts ned, sålt ut och deras ägare dragit sig tillbaka eller flyttat till andra verksamheter.

Kvar åt sitt öde har man lämnat människorna, de som nyss var så av nöden som arbetskraft. De fick väl sticka söderut eller göra vad de gitte.

Kvar åt sitt öde lämnades också industriruinerna, som man till och med kunnat tjäna på genom att kommunerna nödgats lösa in dem och riva bort skrotet för dyra pengar.

När jag tänker på allt detta, kan jag inte undgå att konstatera att Ådalens historia har då blivit ett enda strul, ett evigans klater, omsamtligt och klövret. Så ungefär skulle man säga om en röra utan like, ett okunnnigt lappande, besvärligt och trassligt.”

Edström, Mauritz: Mitt Ådalen (1978), s 74