Historik
Den kraftiga befolkningstillväxten i Ådalen under
andra halvan av 1800-talet innebar att folk flyttade in från
omgivande bondebygd och från andra håll i landet,
främst söderifrån. De inflyttade förde
med sig nya idéer och gav impulser. De som flyttat till
en ny miljö och annat arbete orienterade sig kanske mot
nya kontakter och så stimulerade omflyttningen förut
oprövade samvaroformer: föreningar, församlingar,
loger, klubbar. De lokala förhållandena med närhet,
trångboddhet och stora barnkullar gjorde också en
samvaro utanför hemmet i organisationer av olika slag till
något naturligt - nästan nödvändigt.
Före de nya rörelserna förekom strävanden
i liknande riktning men utan klara folkrörelsedrag. De
missionsföreningar som bildades och de lutherska bönehus
som byggdes var ett komplement till kyrkans verksamhet, inte
uttryck för en självständig folklig rörelse.
Mera självständiga folkliga rörelser växte
fram från mitten av 1800-talet. Med tiden blev de väsentliga
inslag i samhället, men till en början möttes
de med skepsis från det etablerade samhället, som
var samhällsbevarande. Nya rörelser skulle kunna passas
in i ett redan givet mönster. Nykterhetsrörelsen fick
dock ett relativt positivt bemötande. Den hade genom sitt
socialt och kulturellt färgade program en samhällsbevarande
framtoning: nykterhet, folkupplysning, framsteg.
Väckelserörelsen
Väckelserörelsen brukar ofta framställas som
vägröjare för senare folkrörelser. Den funktionen
hade den säkert även i Ådalen, men här
spelade nykterhetsrörelsen en betydligt större roll.
Ådalen var ingen typisk väckelsetrakt. På vissa
orter hade emellertid de
fria församlingarna en stark ställning, t.ex.
i Dal och på Sandö. I slutet av 1800-talet fanns
i Ådalen församlingar och föreningar inom Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen (EFS), Svenska Missionsförbundet
(SMF) och Svenska Baptistsamfundet (SB). EFS:s verksamhet sågs
i första hand som ett komplement till den kyrkliga medan
missionsförsamlingarna var mera självständiga
enheter.
Nykterhetsrörelsen
1882 var startår för många IOGT-loger
i Ådalen. Detta får ses som tidigt, eftersom rörelsen
kommit till Sverige bara några år tidigare (1879).
I många fall var det en tillfällighet vilken nykterhetsorganisation
man hamnade i. Den stora befolkningstätheten i samverkan
med kommunikationssvårigheter gjorde att olika föreningar
kunde ligga nära varandra utan att konkurrera. Det fanns
ändå skillnader mellan de olika ordnarna och föreningarna.
Nykterhetsorden Verdandi (NOV) t.ex. hade nära anknytning
till arbetarrörelsen och Blå Bandet till kyrka och
frikyrka. Utöver dessa organisationer fanns National godtemplarorden
(NGTO), Templarorden (TO) och Vita Bandet. IOGT var den största
organisationen och den engagerade en stor del av arbetarrörelsens
folk.
Arbetarrörelsen
Arbetarrörelsen kom sent till Ådalen. Den första
mera konkreta konflikten mellan arbetare och samhällsrepresentanter
inträffade 1875 i och med en strejk vid Sprängsvikens
ångsåg. Denna konflikt var en spontan arbetarreaktion
och inte ett uttryck för en samlad arbetarrörelse
- någon sådan fanns då ännu inte i Ådalen.
År 1897 beslutade SAP: s kongress att söka organisera
arbetarna i Norrland. Följden blev en omfattande agitation
och på ett par år bröt fackföreningsrörelsen
fram i Ådalen. Den verkliga tillväxten kom under
åren 1905-1907, då ett stort antal fackliga organisationer
bildades, främst bland sågverksarbetarna. De rent
politiska organisationerna var färre och utgjordes främst
av ungdomsklubbar. Fackföreningarna var emellertid också
politiskt verksamma och gränsen mellan facklig och politisk
aktivitet var flytande.
Källa: Sjöqvist, Eric: Sandökravallernas
år - en orons tid i Ådalen och Det röda Ådalen
växer fram
|
